Ami arbetar med scenkonst: dans, teater, film och text. Blir snart master i fördjupat skådespeleri.
Har ett särskilt fokus på japansk scenkonst och kultur.
Hanna arbetar med textil på olika sätt. Har precis påbörjat en kandidat i textilkonst.
Har en förkärlek för olika japanska hantverkstekniker såsom shibori, origami och kumihimo, bland andra.
Hanna och Ami möttes för första gången på invigningen av Botaniska Trädgårdens Japanår.
Ami: Vi talade om makt medan vi passerade blommande magnolior. Akademisk makt. Teori och praktik.
Hanna: Vi talade om universitetets värld, och de konfrontationer som sker där. Både med andra människor och inuti en själv.
Ami: Jag bar körsbärskimono, Hanna bar svärd. Människor gav oss plats. Vi hamnade i nya samtal med människor som ville prata om våld, försvar och blommor med oss.
Hanna: Vi blev en del av japanårets dekor.
Ami: Vi var performativa i våra japanska dräkter. Vi pratade om olika genuskonstruktioner.
Hanna: Om att försättas i olika positioner. Att både kunna acceptera dem och göra motstånd mot dem.
Ami: Om hur olika ett magbälte kan knytas för att markera könstillhörighet.
Hanna: Om hur kroppen kan anpassas eller inte passa in alls.
Ami: Och om rädslan att inte vara korrekt, att tappa kontakt med sig själv och omgivningen.
varför vi ville vara med i det här projektet.
Ami: Festivalen ger ofta många starka upplevelser om vad scenkonst kan vara eller inte vara idag.
Det finns också ett ekonomiskt perspektiv. Som konstnär på ständigt existensminimum är det svårt att ha råd att se alla föreställningar. Första festivalen anmälde jag mig som kritiker.
Då fick jag se allt – men rollen som kritiker var svår.
Nu tycker jag att min situation som vid-sidan-om-promenerande utövande konstnär är mer intressant. Jag kan välja att svara på andra sätt än genom klassisk kritik.
Jag kan svara med en rörelse eller ett kronblad. Jag tycker också det är spännande att få träffa fler universitetskonstnärer, blanda universum. Ser fram emot fler promenader och samtal!
Hanna: Jag har ingen stor erfarenhet av scenkonst, men jag har länge känt en dragning till den. Jag är nyfiken på vad det är, men har inte riktigt hittat min ingång än.
Som barn spelade jag lite teater, men jag tror inte att min roll är på scen. Kanske i publiken eller i kulissen bakom?
Jag såg projektet som en inbjudan. En öppen dörr att utforska. En chans att bli lotsad och ledd in i det okända.
Min förhoppning är att pjäserna som valts ut åt oss kommer att leda mig närmare ett svar på frågan om vad det är som lockar och drar mig in i deras värld.
Att få samtala och samarbeta med någon som har ett helt annat perspektiv känns också spännande. Jag är nyfiken på vad vi ska komma fram till tillsammans.
